Ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma var när jag vaknade en morgon och insåg att jag ville ha tillbaka den person jag var kär i.

I och med att jag inte vet vilka som läser min blogg så vet jag inte heller hur många av er som vet hur jag träffade min sambo B. (Gäller att hålla isär B som i min sambo och B som i Becca när ni läser).
Vi blev ihopparade - en blind date.
Efter att ha träffats några månader efter det första tillfället insåg vi att vi inte riktigt skulle bli mer än vad det var då. Så vi avslutade det "exklusiva" och var vänner istället. På bådas initiativ.

Vi hördes regelbundet och kom bra överens - men vi träffades bara en gång under den perioden. Han hjälpte mig att flytta. Strax efter slutade vi höras och ses.

För att göra den här texten kortare än en bibel så hoppar jag direkt till ögonblicket.

Morgonen 070903 vaknade jag av att jag grät. Jag vet inte om det var så att jag hade drömt något eller om det satte igång så fort jag vaknade. Det enda som cirkulerade i mitt huvud var "Cuddle Monster" och att jag ville ha honom tillbaka - som mer än en vän.
Jag ringde till min kompis och berättade hur jag kände men att jag inte visste hur jag skulle göra. Hon sa bara: det var det friskaste jag har hört dig säga på länge. (inte för att jag var sjuk utan för att det var bra helt enkelt - har skrivit om det här tidigare i bloggen men inte tagit med allt)

Jag åkte till jobbet och visste inte hur jag skulle göra. Satt i kassan och mådde piss rent ut sagt. Jag visste att risken fanns att han hade träffat någon annan eftersom att jag inte pratade med honom längre. Jag mådde så pass illa att jag inte kunde stanna på jobbet. Kände mig riktigt dålig - mådde illa och var yr.
B hade vid det tillfället inte sin mobil - då han tappat den när han var ute. Så jag fick luska reda på det numret han hade för tillfället och bestämde mig för att ringa upp. Skickade även ett mail på Facebook.

Efter att ha ringt om varandra ett antal gånger den kvällen fick jag äntligen tag på honom och berättade hur jag kände och att jag förstod att det kanske var försent.

Svaret jag fick (kanske självklart med tanke på att det är min sambo idag): Sanna, självklart vill jag försöka igen!

Den kvällen kom han hem till mig och sen dess är vi oskiljbara!

Det är ett ögonblick som för mig varade hela dagen men som jag aldrig kommer att glömma. Bara tanken på att om inte jag hade vågat ringa upp och vågat berätta hur jag känt. Hade vi kanske inte suttit här idag!

Ibland måste man få tid att hitta sig själv och känna av läget. Det här gjorde vi bra du och jag mitt ♥!
Otroligt tacksam är vad jag är!