Aftonbladet idag skriver om en arg Jamie Oliver. Jag börjar med att säga att jag förstår hans ilska. Jag ska försöka förklarar mig i inlägget nedan.

Vad man kan läsa på aftonbladet idag är att Jamie Oliver lider av Dyslexi. Han hade skrivit något på twitter och sedan fått en kommentar på det. Ingen av oss är perfekt. Det är många som lider av dyslexi, dyskalkyli, någon form av missbildning, trots det så är man inte mindre människa för det.

Jag tog åt mig av att läsa den här artikel, det kanske inte verkar som mycket, men för oss som känner igen oss kan det vara det. Läs artikeln här.

Jag lider inte av dyslexi men jag är svagare i hela höger sida. Vilket gör att jag inte är lika bra på att kanske åka skridskor, skidor eller orkar vara lika aktiv i liknande saker. Men vaddå, är det något som jag måste stå till svars för varje dag?
Nej, det är det inte. Det är inte många som vet dom det förrän jag berättar det. Samma sak gäller för dom som lider av dyslexi. Om dom vill uttrycka sig i text, ska dom behöva förklara det varje gång dom skriver en text då?

Någonting jag har tänkt på när jag är ute med mina kompisar. Om man sitter och tittar på människor som går förbi eller kanske till och med sitter vid bordet bredvid. Hur ofta hör man inte, "jävla alkis", "miffo", "CP", "kan du inte stava eller?" etc?
Vad jag undrar är, hur många av dom som säger detta, har dom tänkt på hur starkt det faktiskt kan tolkas?
Är det någon av dom som tänker på att ett litet uttryck kan få en att skämmas mer för sitt "dålda fel". Det är på grund av sånt som man skäms över att vara alkoholist, har en cp-skada, dyslexi etc. Men om ni tänker på det så är det precis lika lätt att man drabbas av huvudverk som att ha något av dom andra sjukdomarna, som det faktiskt är.

Jag tyckte att Jamie Oliver gjorde rätt som satte ner foten och sa till. Vi är inte mindre människor bara för våra tillkortakommanden. Jag lovar att jag är precis samma människa nu som jag var innan jag skrev det här inlägget. Ingen av er kommer märka någon skillnad när jag går på gata nu.

Vill bara att ni ska tänka lite extra innan ni uttalar er om saker som ni inte vet någonting om. Tänk lite extra på hur det skulle låta i era öron om någon uttalade sig om era tillkortakommanden. Jag menar, vi har ju i alla fall fått en diagnos, så vi vet vad vi ska jobba med. Ni då?
Om ni tänker lite på det, finns det ingenting som ni "lider av" som ni vill hålla för er själva?